idateresiaivarsson

Trodde inte att jag var en sådan som verkligen kunde beröras av musik. Okej, inte det att jag är värsta känslokalla tjejen som hatar musik, jag kan tycka att en låt är riktigt bra och riktigt rysa genom hela kroppen när jag hör den. Men jag trodde aldrig att jag var den sorten vars ögon börjar tåras när jag hör en låt. Det hände igår, på Coldplay. Jag var inte ens inne på stadion, utan satt utanför. Men jag hörde riktigt bra ändå. Coldplay hade spelat några få låtar och jag, Sanna och Linnea har bara suttit och njutit med resten av folket som inte hade  någon biljett men ändå ville njuta av musiken i den underbara sensommar kvällen. Sedan, helt plötsligt, börjar introt på Yellow spelas, och jag bara fryser i ögonblicket. Ögonen började lätt tåras och jag genomfors gång på gång av känslovågor. Det går inte ens att beskriva. Det hade fan kunnat spöregnat, och jag tror inte en människa hade brytt sig, för det hade varit så obetydligt så länge man får lyssna på musiken. Nästa  gång Coldplay spelar så ska jag ha en biljett. Så är det bara.
Jag hade för övrigt en underbar kväll med Sanna och Linnea. Sådana kvällar som behövs ibland. Nu måste jag ha mat dock, innan jag hungrar ihjäl. Men skulle jag göra det så gör jag det iallafall lycklig, för jag har fått se och hört Coldplay live (strunt samma att sikten inte var den  bästa), och jag undrar om inte det ändå kanske är meningen med livet.